deprofundis

Är så glad att det är höst nu. Hösten har alltid varit min favoritårstid. Höstväder är det bästa som finns. Att rutiner har börjat komma tillbaka är också väldigt tacksamt. Sommaren med dess äventyr är också en fin del av livet men när det börjar närma sig sitt slut så är jag verkligen tacksam över att hösten återigen kommer in och bryter av. Då är det äntligen okej att kunna sitta inne och se film och läsa igen. Minns när jag var liten och jag redan då avskydde solen som pesten, ville vara inne med mina böcker men de vuxna gav en alltid dåligt smavete med sitt "varför sitter du inne när det är sol, du måste vara ute i det fina vädret" bla bla bla.

Nu har sommaren kommit med vissa positiva delar, men enbart pga vad man kan göra på sommaren, och då inte sommaren i sig. Sommar innebär festivaler, umgås konstant med sina vänner, och att kunna sitta utomhus. Mer ger det mig knappast inte. Avskyr att känna varm sol mot huden och den hemska lukt som kommer med detta. Ett annat minus är solbrännan..Ack och ve! Känner mig aldrig så ful som på sommaren. Bränd ojämn torr hud, en färg som efter ett tag visar sig i en brunaktig nyans och påminner mig om smuts.

Nej tack vet jag hösten.






Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.

Topp fem; favoritböcker!

Hjalmar Söderberg- Dr glas.


Radclyffe Hall-Ensamhetens brunn.


Robert Louis Stevenson- Dr Jekyll and mr Hyde.


Oscar Wilde- The Portrait of Dorian Grey.


Franz Kafka- Processen.




bubblare!
allt med Jean Webster, räknas nog mer som ungdomslitteratur, men älskar alla hennes böcker.

Jean Webster

där vinet går in, går vettet ut...

det var rätt fint att börja skolan idag igen, trots att ångesten var gräslig imorse. Jag var ute och gick en långpromenad innan skolan, och när jag väl skulle ta mig mot Liu så upptäckte jag att jjag hade gått helt fel väg. Det hela slutade med att jag nästan fick springa till skolan, och kom sist av alla in på uppropet. fast detta är inte någon nyhet förstås, har nog aldrig någonsin varit i tid till ett upprop. Kursen verkar fint som snus, folket var väl so-so..men det blir väl bra..jag är så gräsligt kräsen när det gäller folk jag ska umgås, får sluta upp med det.


Nu ska jag läsa lite i boken som föreläsningen ska handla om imorgon och klunka kaffe.
Sedan blir det bio för mina sista cash typ, ska se Taking of Pelham 123. Kanske inte riktigt den typ av film jag brukar föredra men tror den kan vara rätt schysst..

Därefter ska det dumpstras lite, behöver fylla på matförrådet, och gratis mat är väl det sista man tackar nej till då.

Förresten så avskyr jag när man gör saker som man vet kommer gå åt helvete, men ändå gör.
vart ligger logiken i detta?
jag är verkligen en mästare på att göra sånt. som sagt, (I´m a) accident waiting to happen. det är en väldigt bra billy bragg låt för övrigt.

Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.

Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning -: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna sanningsjakt är kanske en avväg. Vi välsigna solen, därför att vi leva just på det avstånd ifrån den som är oss nyttigt. Några millioner mil närmare eller längre bort, och vi skulle förbrinna eller förfrysa. Om det nu vore med sanningen som med solen?

Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.

Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. "Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka." Det är en vetenskapsman, som har sagt det. Jag borde kanske också ha levat livet, som det heter, eller "levat lusen", som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor och sparkat fotboll och levat friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn i världen: borde ha gjort mig plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är kanske också dumt, att jag inte har kastat mig i politiken och uppträtt på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. nå, det kan jag kanske hinna med ännu...

Första budet: du skall icke förstå för mycket.

Men den som förstår det budet, han - har redan förstått för mycket.

Jag yrar, det går i cirkel för mig.

Från mörker till mörker