deprofundis

Nu har det gått ett tag sen jag fick min dampisdiagnos. Det är rätt komplext att få en diagnos som ska tyckas förklara vem jag är och varför man handlar som man handlar. Överlag känns det bra, jag fattar varför jag varit annorlunda, många gånger bra annorlunda, men ändå inte som de flesta. Många känslotillstånd finns det dock normer för, och där har jag inte passat in, och jag blir sorgsen när jag tänker på hur jobbigt det har varit att inte kunna förstå sig själv. Att inte känna att man äger sina känslor och sitt känslotillstånd skapar en maktlöshetskänsla. Att bli arg och ledsen för sånt man inte ska bli ledsen för. Men överlag är jag rätt stolt, finns många med adhd som är så imponerande, intelligenta och med en utstrålning människor dras till. En sån vill man ju vara. Det ska bli spännande att se vart min uppsats leder, både rent resultatsmässigt och vilken inverkan den kommer att ha för min egen förståelse. Jag tror jag gillar vad detta bär hän.